Nästan varje kväll ligger jag och funderar på meningen med livet, finns det ens någon mening med livet när det ändå tar slut någon gång? Helt ärligt, så tror jag meningen med livet är meningslöshet. Tänk såhär, det finns en massa personer som säger "du har så mycket kvar att upptäcka, du är liten fortfarande etcetc", men man vet aldrig om man lever till nästa dag? Man vet aldrig det, men man får alltid hoppas på det bästa.

 

Det finns massa blandade känslor inom mig just nu, killar, skolan, vänner, familj etc. Det är så himla mycket just nu med skolan och en del bråk bland vänner och sånt. Sedan ska jag även försöka uppdatera här varje dag och svara på en massa fina kommentarer av er världens underbaraste läsare. Det är inte alltid så lätt, tiden räcker inte alltid till tyvärr. Jag prioriterar det viktigaste först i mitt liv, skolan och läxor, familj, vänner och bloggen. Jag vill bli "stor" bloggare, det vill jag verkligen och jag strävar efter det dagligen, tro mig. Min blogg är som min dagbok, fast på internet och jag bokstavligen brinner för att blogga, även om det inte alltid märks eftersom uppdateringen ibland är väldigt dålig så gör jag det.

 

Jag känner ibland att jag måste ta en paus från bloggen, bara kunna koppla av när jag kommer hem från skolan, kunna slippa tänka varje dag och kväll att jag måste fixa inlägg tills morgondagen osv. Det kräver väldigt mycket ork och tid till att göra välplanerade, bra och intressanta inlägg faktiskt, mer än vad många tror... Önskar ibland att folk bara insåg att ha en bra och intressant blogg krävs mycket arbete och man måste kämpa. En blogg blir inte stor för man uppdaterar 1 gång om dagen i 194043 år som vissa tror, nu överdrev jag lite men ni förstår?

 

Sen skolan är ett helvete rent ut sagt just nu, denna vecka har jag bara 2 prov, vilket är jävligt skönt faktiskt. Men det kommer bli värre, massa inlämningsuppgifter och prov innan betygen för höst terminen sätts, mina absolut första betyg någonsin. Jag strävar efter E (godkänt) i alla ämnen, men det krävs verkligen mycket energi och framförallt pluggande både i skolan och hemma. Men efter all tid jag har lagt ner, så har jag en känsla inom mig att jag inte kommer få ett E i varje ämne, utan kommer få F (inte godkänt) i något ämne och jag har en stark känsla att det tyvärr är engelska. Jag har missat ungefär 4 terminer engelska lektioner vilket är enormt mycket när man tänker efter. Man går ungefär 10 månader på 2 terminer, så har missat 20 månader med engelska. På 20 månader så kan man lära sig enormt mycket, eller hur? Men jag ska kämpa med allt, för jag vet att bara jag kämpar, så klarar jag detta för jag är stark och har enormt mycket stöd från familj, släkt, vänner och även er mina underbara läsare, jag älskar er alla! :love:

Rubriken talar nog för sig själv - äntligen är den efterlängtade del 3 av min one direction novell publicerad som ni kan läsa här! Slängde även in ett litet inlägg innan jag började skriva novellen lite om bloggen och sånt som ni verkligen inte får missa! Del 4 av novellen kommer också upp ikväll så det får ni heller inte missa! Sprid gärna novellen vidare så får ni ännu mer delar av novellen! Puss

Klicka här för att läsa novellen! :D

 

Glöm inte att anmäla er till veckans blogg som avslutas om ett par timmar häär! :D

Nu ligger del 2 uppe i bloggen, in och läs! Del 3 kommer upp imorgon eller redan ikväll om 200 går in och läser bloggen nu, så in och läs nu så kommer del 3 publiceras ikväll!! Tror bandet kommer "in" i novellen då också, vi får se!!

 

 

Jag måste bara skriva av mig.. Jag mår så himla dåligt.. Jag hoppas att ni orkar läsa hela inlägget. Även om de är väldigt långt, haha!

Jag är trött på att folk ska hela tiden kommentera här på bloggen, skriva meddelanden till mig på facebook, kommentera på instagram osv och fråga varför jag ska byta skola till hösten. Jag har inte skrivit så mycket om att jag ska byta skola till hösten den senaste tiden här i bloggen för jag har tyckt att det har varit så jobbigt att prata om, jag har fått så många kommentarer om att jag är falsk osv i bloggen, meddelanden på facebook, maila mig osv. Detta är jätte jobbigt att skriva och prata om men jag ska försöka berätta för er för att alla rykten, mail osv ska sluta. Jag vet att det är många som kommer försöka trycka ner mig efter detta inlägg, men det skiter jag fullständigt i! Det här är min blogg och jag skriver vad fan jag vill i den, om du inte accepterar det jag skriver eller tycker jag ljuger eller nått, så sluta läs min blogg då! Jag har inte bett dig läsa min blogg utan det är du som har valt att gå in här, eller hur? Det är så himla många rykten som sprids om mig att jag ska flytta osv. Men det är bara bullshit rent ut sagt, jag ska inte flytta eller någonting sådant. Iallafall inte ännu på ett tag!

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja så ni förstår, men jag försöker att skriva så ni förstår!
När jag fick reda på att jag hade ADHD sommaren 2007 så gick jag i en skola som hette Klockarbergsskolan i en klass som man får extra mycket hjälp osv. När jag skulle börja 6:an (2009) så började jag i en vanlig klass i Brandbergsskolan för jag inte fick gå i en klass i "särskolan" i Brandbergsskolan för att jag var för duktig osv.. Jag ville inte ens börja i Brandbergsskolan utan i Rudansskolan där jag ska börja till hösten (mer om det senare i inlägget). Redan då började allting, jag vart undanstött, blev kallad massa elaka saker osv.Jag berättade inte för någon att jag blev undanstött eller blev kallad massa elaka saker för någon i hela 6an. Utan jag lät det bara hända. Jag tänkte att det skulle bli bättre med tiden, dom skulle sluta någon gång. Jag skulle bli accepterad för den jag är någon dag, och jag längtade tills den dagen kom. Men den kom aldrig, utan mobbningen bara fortsatte. Tiden gick och det vart sommarlov, vilket jag tyckte var super skönt! Att bara slippa känna sig tvingad till att gå till skolan osv. Jag hade redan skolkat en hel del i 6an och i 7:an blev det värre.

 

När jag skulle börja i 7:an så fick jag reda på att en klass i 7:an skulle bli "ihop satta" med 7B (den klassen jag gick i) och 6E (kör klass). Jag tyckte detta skulle bli otroligt jobbigt för jag har alltid haft svårt att vara i stor grupp osv. Men jag fick stöd och hjälp av min familj och vänner! Vi skulle även få nya mentorer till 7:an K och R. Jag visste inte vilka lärare K och R var eller någonting. Jag hade bara sett K och R i skolan vid ett par tillfällen.
Jag hoppades även på att det skulle bli bättre med mobbningen osv. Men mobbningen vart bara sämre och sämre. Tiden gick, och det var snart dags för jullov. Då tog jag modet att berätta för min storebror att jag blev mobbad i skolan. Jag vågade inte berätta innan, jag vet inte riktigt varför. Det vart bättre med allt i skolan dom sista veckorna på höstterminen och den första veckan på vårterminen. Men sen började allt igen. Jag hade absolut ingen och vara med i skolan och jag tyckte det var så otroligt jobbigt att gå dit. Jag hade en klump hela tiden när jag var i skolan, spelade ingen roll vart jag var, eller vad jag gjorde så fanns klumpen där. I februari/mars på vårterminen så fick jag kontakt igen med en som gick i min klass och har gått på samma dagis som mig S. Jag och S umgicks nästan hela tiden i skolan och hon var den ända jag kunde prata med angående mobbningen.

Hon blev som min syster efter ett tag.

Jag och S hatade skolan och våran klass för olika anledningar så vi skolkade en hel del. Jag kunde inte stanna kvar i skolan helt enkelt, det var för jobbigt.. Men tiden gick och jag började försöka sköta av skolan en del för min mamma fick samtal från skolan att jag inte hade varit där osv. Det gick väl sådär, ibland skolkade jag men försökte att inte göra det.. Mobbningen pågick då också, men inte lika mycket. Kunde hända småsaker ibland.

 

Men den 27 april 2012 så hände det en sak jag var rädd det skulle hända någon gång. Två killar (R och F) slog mig med sina knytnävar i min rygg och slog mitt ansikte i kanten på mitt skåp. Ingen såg detta utan det var bara vi i "skåphallen" där vi hade våra skåp. Jag vart så otroligt ledsen och bara sprang ut från skolan. Jag gick en bit från våran skola och satt mig ner och grät. Efter ett par timmar så såg jag att min syster gick vid gångvägen en bit bort, och jag gjorde allt för att hon inte skulle märka att jag satt där. Men det var försent, hon hade redan märkt mig. Hon kom fram till mig och frågade vad som hade hänt men jag sa bara "det är ingenting, jag är bara ledsen" men hon gick inte på det. Vi gick hem och jag berättade vad som hade hänt. Sen åkte vi till min pappa som trodde att jag hade slutat men jag skolkade ju.. Sen vid tre tiden så ringde min mamma på min mobil, men jag struntade i att svara för jag hade inte slutat ännu om jag hade varit i skolan. Så hon ringde på min systers mobil och min syster svarade. Sen fick min mamma reda på att jag hade skolkat och frågar varför osv. Sen berättar jag att R och F hade slagit mig.

Hon vart såklart jätte arg och ringde direkt till min skola för R och F hade tagit min jacka efter dom hade slagit mitt huvud i kanten på mitt skåp. Vi åkte upp till skolan och hämtade min jacka. Min mamma och min syster fick berätta för våran biträdande rektor vad som hade hänt och så. Men när vi kom hem så såg mamma att jag hade något rött märke i ansiktet och att jag var svullen runt om. Jag hade även fruktansvärt ont i ryggen och det gjorde sjukt ont när man rörde vid mina njurar. Så mamma och syster gick upp med mig till vårdcentralen och en doktor undersökte min rygg och skickade mig vidare till Astrid Lindgrens barnmottagning för röntgen så inte jag hade fått njursvikt eftersom jag hade ont vid njurarna och var svullen runt om njuren. Så jag och min mamma, och min mormor åkte in till Astrid Lindgrens barnmottagning men det var 8 timmars väntetid på att få träffa första doktorn och få vänta på första undersökningen. Så vi fick alternativet att åka hem och komma tillbaka tidigt på lördag morgon runt åtta tiden. Så jag fick en stark Alvedon som skulle hjälpa mot min smärta men det funkade inte ett dugg. Jag hade ändå lika ont.

 

Så vi åkte hem och åkte tillbaka på morgonen för undersökningen. Sköterskan som pratade med mig första gången trodde direkt att jag hade njursvikt och jag fick göra kissprov för dom skulle undersöka om jag hade fått njursvikt. Men sån tur som jag hade så hade jag inte det. Jag fick gå ner på röntgen och försöka hitta vad som var fel. Men dom hittade absolut ingenting, men om jag fick ont ner mot benen inom 2 veckor så skulle vi komma tillbaka. Men det fick jag inte, som tur var. 

 

Anledningen till att jag ska byta skola är misshandeln som ni kanske förstår. Detta är inte hela anledningen utan jag har hoppat över en hel del för jag orkar inte skriva mer. Men fyller nog på detta inlägg med tiden!

 

 

-
Jag vet inte hur jag ska börja eller vart jag ska börja.. Min fina vän, Ida Berglund Persson och hennes pojkvän Robert Englund dog för exakt 10 månader sedan. Hon vart påkörd vid en järnvägsövergång utanför Horndal straxt utanför Avesta. Det är så svårt att förstå, jag kan nästan inte förstå det. Att jag aldrig mer kommer att få träffa min fina Ida igen. Min bästavän. Dom fanns här alltid för mig dag som natt.

-

Oavsett vad det än var, så kunde jag ringa Ida och hon svarade.. Ida sa till mig ända sedan första gången vi pratade "Hur mycket än klockan är, så kan du ringa mig.  Oavsett vad jag än gör, så kommer jag svara när du ringer och försöka finnas här för att hjälpa dig". Dom små orden, betydde redan då verkligen allt för mig. Det har gått lite mer än 10 månader sedan jag hörde dom orden en sista gång. Men både Ida och jag visste inte att det skulle vara en sista gång. Jag trodde att jag skulle få höra dom orden flera gånger, iallafall minst en gång till i mitt liv. Ida skulle fylla 15 år och Robert var 20 år, Dom försvann härifrån alldeles för tidigt. Dom hade knappt börja leva sitt liv. Dom var så underbar, Deras skratt och leende kunde göra så många folks dagar. Idas röst var så otroligt fin, den fick mig att le och säkert tiotals personer till..

-

Jag har hört Ida flera gånger efter hon dog den 4 september 2011 klockan 23:03 säga "Erica, jag är inte död, jag lever. Jag finns vid Horndal, där vid järnvägsövergången alla säger att jag och Robert dog, fast uppe i skogen. Robert finns där också. Kom och rädda oss. Ta oss härifrån!" Varje gång jag har hört dom orden, har jag blivit så rädd. Miljontals tankar har snurrat runt i mitt huvud, tänk om hon lever fortfarande? Jag har försökt att få bort hennes röst ur mitt huvud flera gånger, men det går bara inte.. Det är omöjligt.

-

När jag tänker efter så har jag nog ännu inte riktigt förstått att dom är borta, att jag aldrig mer kommer att få höra Idas underbara och fina skratt. Att jag aldrig mer kommer att få höra orden "Hur mycket klockan är, så kan du ringa mig. Oavsett vad jag än gör, så kommer jag svara när du ringer och försöka finnas här för att hjälpa dig" igen. Att jag aldrig mer kommer att få träffa Ida eller Roberth igen. Det är så jobbigt att tänka positivt ibland, speciellt den 4;de varje månad. Men jag försöker varje dag. Försöker att tänka positivt och blicka framåt. Lämna det dåliga och lämna dom personerna som får mig att må dåligt och tänka dåligt. Men det är inte alltid så lätt, när det är folk som säger att dom förstår hur dåligt jag mår, och jag tror på det - men innerst innerst inne så vet jag att dom inte gör det.. 

-

Det är väldigt få jag kan prata om detta med, nästan ingen. För alla säger att dom förstår hur jag mår och hur jag känner det, och att dom finns här för mig om jag behöver prata. Men fuck it, dom gör inte det. Jag vet det, ingen kan förstå hur det är att förlora sin absolut bästavän när man behöver henne som mest verkligen. Det är så fruktansvärt jobbigt, att försöka klara detta själv. Att kämpa varje dag. Men har jag klarat 10 månader med tårar och sorg så klarar jag nog fler månader. Jag hoppas det iallafall, jag ska kämpa för att klara det. 

-

Ida, vi ses snart igen. Jag vet inte när, men jag lovar dig att vi ses. Jag hoppas på snart iallafall, för jag klarar inte länge till utan dig här på vår jord. Det är så fruktansvärt jobbigt. Jag kan inte sluta gråta, jag läser denna text gång på gång på gång. Det gör så ont inom mig när jag tänker på att ni är borta. Ida. du vaktar mig ovan, du är min skyddsängel och jag är så himla glad över att jag tog chansen att lära känna dig! :love: Du är inte borta, du finns alltid i mitt hjärta. Du lever med oss, fast bara lite före. Jag älskar dig min fina bästavän Ida Berglund Persson, föralltid! Vila i frid! :love: Ta hand om varandra nu så ses vi snart igen! Tio månader, så ofattbart.

 

Robert Englund - 1991.06.04 - 2011.09.04

Mamma, jag skriver denna text till dig för att du ska förstå, hur mycket jag älskar dig och hur mycket du betyder för mig. Detta kommer rakt innifrån mitt hjärta. Så ta dig tid och läsa detta.
-
Förlåt för alla gånger jag skrikit att jag hatar dig. Förlåt för alla gånger jag skrikit att jag inte vill bo hos dig mer. Förlåt för alla gånger jag skrikit att du inte är min mamma. Förlåt för alla gånger jag skadat dig både med ord, sparkar och slag. Förlåt för allt elakt och idiotiskt jag gjort mot dig under snart dessa 14 år. Jag kan inte förklara med ord hur mycket jag älskar dig. Det går bara inte, ord räcker inte till, orden har för liten betydelse.. Du betyder galet mycket för mig. Jag kan inte förlåta mig själv, för alla gånger jag skrikit att jag hatar dig, skrikit att du inte är min mamma, skrikit att jag inte vill bo hos dig, slagit dig och allt. Att bara tänka på allt elakt jag har gjort mot dig gör så fruktansvärt ont inom mig. Det känns som någon sitter och skär mig med en kniv i hjärtat så fort jag tänker på det.
-
Du har gått och bärt på mig i 9 månader. 9 månader utav värk, tårar, glädje och längtan. Och det du får tillbaks av mig är ord, slag, sparkar, lögner och allt dedär. Kan sitta och skriva i timmar hur mycket jag ångrar allting jag har gjort mot dig, men det skulle ändå inte förklara allt jag ångrar. Orden har för liten betydelse för det, jag ångrar det för mycket. Varje gång jag slagit dig, skrikit att jag hatar dig, skrikit att jag inte vill bo hos dig mer och allt dedär.
-
Mamma du är den mest perfekta person i hela världen. Jag vet att jag har sagt det många gånger innan och jag säger det igen, jag älskar dig mamma och du betyder fucking allt för mig. Du finns här alltid för mig, jag kan prata med dig om exakt allting och jag vet det. Även om jag inte gör det varje gång så vet jag det. Alla gånger jag inte har berättat för dig om mina problem eller så, jag ångrar det verkligen. När jag behöver vända mig till någon, få hjälp, få ork och kraft till att kämpa vidare. Det är inte förens då jag inser att jag ångrar att jag inte berätta det för dig innan. Då det är för sent, det finns ingenting att göra åt då.
-
Att se dig ledsen och veta att jag inte kan göra någonting mer än att trösta dig gör så fruktansvärt ont. Att se dig ha ont fysikt gör så ont inom mig. Jag önskar att jag kunde hjälpa dig mer än vad jag gör när du är ledsen, eller när du har ont fysiskt.. Jag kan fortsätta denna text i år tal men det ända jag vill att du ska förstå är att jag älskar dig mer än ord kan beskriva. Mamma, jag älskar dig!